Så blev det då kväll den här omtumlande dagen i mars. Vi var båda trötta och spända  efter en första dag tillsammans. Hur skulle det gå, nu när du måste sova utan din trygga mamma och dina syskon. Hos en helt främmande människa. Visserligen hade du fått med dej lite av bekanta dofter i en  snuttefilt. Men ändå, att ligga så, här ensam och i en brödback. Om du var orolig, så var jag nog det ännu mer. Många goda råd hur man skulle göra för att få en valp att känna sig trygg hade jag fått. men de flesta hade flugit sin väg i allt ståhejet som det var att få hem Otto.  Men ett hade fastnat: Han skall ligga nedanför din säng och du skall hela tiden ha kroppskontakt med honom. Jag lade honom på en filt i brödkorgen som blev hans första sängplats, och lade snuttehandduken intill honom. Han somnade direkt. Jag däremot sov inte en blund. Hela natten låg jag med armen utsträckt så jag kunde röra vid honom. Inte vidare bekvämt och ganska påfrestande för musklerna i armen. På morgonen steg vi upp båda två. Otto pigg och fullt utvilad, jag dödstrött och med en avdomnad och värkande högerarm.